Allt som är bra med mej har jag en förmåga att glömma bort
På måndag smäller det. På måndag ska jag på den dära magnetröntgen. Trångt, länge? obehagligt?
-Ja ja ja ja jaaa! Som tusan. Först när min läkare pratade om att jag skulle göra det så va det inget, tänkte att det där går galant! Men nu när det faktiskt ska göras, om två fucking freaking dagar så blir jag lite orolig och undrar hur det egentligen funkar och om 50minuter kommer att va en evighet där i lådan och om jag kommer kunna sitta alldeles stilla? Men den jobbigaste frågan är nog vad det kommer att bli för svar på själva undersökningen.
Sen har jag en förmåga att ha otur att hamna i "i-och-med-din-sjukdom-såå-kan-det-bli-så-tillfällen". För nu har jag åkt på blodförgiftning i min fot. Ett liten blåsa på min tå som i sin tur blev inflamerad som ledde till blodförgiftning i nästan hela foten och som börja växa upp på smalbenet. Alltså tackvare min sjukdom så är min läkeprocess mycket sämre, det märker man bara på små lätta klösningar ifrån katterna tar jätte lång tid o läka på mig. Kan till och med bli inflammerat. OCH mina mediciner och behandlingar trycker ner mitt immunförsvar, där av inflammationerna kommer så lätt. Det blir kaka på kaka hela tiden och det börjar jag tröttna på. Men det är bara och ta sig i kragen o leva med det säger dom, dom som inte kan förstå eller sätta sig in hur det är för den som får faktiskt leva med det. Leva med att det som sviker en mest är ens kropp när det är den man ska hålla ihop med längst och det känns förjävligt att va ovän med sin kropp.
Det va skönt att ha sina vänner där, alltså sin familj som rådde om mig och frågade hur jag mådde. Lite roligt när jag, stålkvinnan skulle försöka visa Niklas att jag mådde bra när jag kom dit efter vårdcentalsbesöket för att jag inte ville vara till besvär.. Men det gick väll sådär, slocknade efter en stund i hans goa knä och sov några timmar medans han kikade på filmen som vi började se på och lite fotboll. Så här lugn och tyst har han aldrig sett mig visst (a).
-Ja ja ja ja jaaa! Som tusan. Först när min läkare pratade om att jag skulle göra det så va det inget, tänkte att det där går galant! Men nu när det faktiskt ska göras, om två fucking freaking dagar så blir jag lite orolig och undrar hur det egentligen funkar och om 50minuter kommer att va en evighet där i lådan och om jag kommer kunna sitta alldeles stilla? Men den jobbigaste frågan är nog vad det kommer att bli för svar på själva undersökningen.
Sen har jag en förmåga att ha otur att hamna i "i-och-med-din-sjukdom-såå-kan-det-bli-så-tillfällen". För nu har jag åkt på blodförgiftning i min fot. Ett liten blåsa på min tå som i sin tur blev inflamerad som ledde till blodförgiftning i nästan hela foten och som börja växa upp på smalbenet. Alltså tackvare min sjukdom så är min läkeprocess mycket sämre, det märker man bara på små lätta klösningar ifrån katterna tar jätte lång tid o läka på mig. Kan till och med bli inflammerat. OCH mina mediciner och behandlingar trycker ner mitt immunförsvar, där av inflammationerna kommer så lätt. Det blir kaka på kaka hela tiden och det börjar jag tröttna på. Men det är bara och ta sig i kragen o leva med det säger dom, dom som inte kan förstå eller sätta sig in hur det är för den som får faktiskt leva med det. Leva med att det som sviker en mest är ens kropp när det är den man ska hålla ihop med längst och det känns förjävligt att va ovän med sin kropp.
Det va skönt att ha sina vänner där, alltså sin familj som rådde om mig och frågade hur jag mådde. Lite roligt när jag, stålkvinnan skulle försöka visa Niklas att jag mådde bra när jag kom dit efter vårdcentalsbesöket för att jag inte ville vara till besvär.. Men det gick väll sådär, slocknade efter en stund i hans goa knä och sov några timmar medans han kikade på filmen som vi började se på och lite fotboll. Så här lugn och tyst har han aldrig sett mig visst (a).
Nu ska jag ta och släcka ner här o sova lite
Natti natti på er alla!
// R
Kommentarer
Postat av: Anonym
1 biljon = 1000 miljarder
Trackback
