Fröken Svår

Jag gillar dendär känslan när man är glad hela tiden och ler mot världen. -Jag har något att gå till och sedan lämna för att sedan komma tillbaka till. Just den känslan gör mig glad och trygg i allt. Samtidigt som jag är stolt över att jag har något och vill då genast visa det för hela världen.

Det känns så skönt att man äntligen har hittat tillbaka till sitt rätta jag. För jag är inte den där personen som målar världen svart och hatar allt och alla. Är även inte den där typiska svensken som går in i ett rum och inte hejar utan bara sätter sig längst bak eller längs väggen i rummet bara för att ha lite "attityd" och nästan tänker att den personen som kommer in i rummet är konstig bara för att hon/han kollar till på dig och kanske försöker nå kontakt och hälsa. Utan jag är mer den personen som agerar tvärtom, jag går in med låter helt kocko, kanske tom lite som om jag kommer ifrån någon konstig sekt men jag kommer in med "öppna armar". Jag går in raklång med ett leende på läpparna för att sen kanske hälsa på någon tillmötesgående. För jag tror att andan i rummet livas upp bara genom att någon eller några kommer in trevlig och glad. Jag tror att jag inte va svensk i mitt förra liv om jag va människa, tror jag va fransos/-syska eller något liknande. Kom ifrån ett varmare land där man va mer vänlig mot medmänniskan. ; )

Den tråkigaste eller den löjligaste attityden eller sk. "regeln" är nog den att man inte ska hälsa på busschauffören. Tror ni inte att han/hon tycker det är tråkigt som det är och köra samma rutt dag in och dag ut? Förpestar ni hennes dag mer och mer ju längre in på dagen det går genom att ni inte ser henne?
 -Testa och gå in i bussen med ett leende och hälsa glatt så ska du se snart att alla som åker kommunalt är glada och sprider vidare det till nästa man de möter...  Trevligare miljö vardag och det är inte fyskam!

Tror bara nu att de som har läst detta blir genast glada bara genom att läsa att jag är glad och sprudlar!

Läste i metro här om dagen om en man som satt på centralen i Stockholm och hade en studsboll och slår snett så att den for iväg. En man försöker ta emot den men missar så att den drar iväg längre bort till en annan som försöker ta den men lika så missar och studsar vidare. Alla som försöker fånga bollen eller är runt om och ser det fick sig ett lekande leende på läpparna och stunden innan så var dem morgontrötta och gillade inte läget. Rätt häftigt att en liten boll kan skapa lite glädje i en stor central...

Nu ska en glad Rebecca fara in till stan för att sedan gå till skolan och läsa fittnaturkunskap.. =D

Taaa ♥

Jag har lagt märke till en liten liten grej.. som jag inte har tänkt på innan. Min blogg är lika brun som mitt rum.. Jag tror att jag gillar brunt, för jag har bruna väggar i rummet, bloggen är brun, glasögonen är bruna och till råga på allt så är jag brunett. haha Ne men jag vet ett gäng som gillar det bruna i alla fall, kabel.. Kabel80. Har ju till och med deras halsduk hängandes på min dörr med alla mina scarfar. Undra om herr Johan saknar den.

Sitter och funderar på om det är något som man vågar ta upp ikväll. Kan ju berätta att nyår vart mer lyckat än någonsin iår. Det va fruktansvärt rolig, så mycket nytt och underbart folk under ett och samma tak. Va dock lite svårt och hitta dit när man hade en örbytta på ena sidan o virrpannan själv, alltså jag på andra sidan. Men till slut så hittade vi till "grusvägen", alltså en liten grusgång vi skulle in på.. Väl där så hjälpte jag och Emelie till Jen och Zara med det som va kvar i köket och göra. Gästerna kom och genast va huset fullt, det skålades och mat förtärdes. Efter middagen kom Tobbeliten in med sina "Grabbar" och festen kunde börja. 40 pers va vi sammanlagt och det va inte en lugn minut. Tillslut så kom det dära efterlängtade tolvslaget som alla hade klättupp sig och gjort sig fina för.

Blev det något nyårslöfte tros? Mja, jag hade bestämmt mig för att det inte skulle bli något den här gången. Kommer inte ens ihåg det som jag hade för 2008 men så slog det mig när jag va uppe hos Angelica för att fixa till mig. Mitt nyårslöfte skulle va att jag äntligen skulle kanske respektera min sjukdom och va lite mer rädd om mig, alltså ta det på allvar. Kan inte leva i nuet, vill även ha en framtid också. Så nu ska det bli någon sorts ändring, det betyder väll att man inte ska va ute lika mycket som jag har varit nu det senaste eh si så där året.. Det drar i mig när jag bara tänker på det, är rädd att jag ska missa något roligt plus att jag har väldigt svårt och va hemma en helg utan att göra något. Vem fan vet, jag kanske går misste om drömprinsen medans jag sitter hemma.. ;D Så illa ska det nog inte vara men väl när jag inte går ut så missar jag alltid de där som inte är ute så ofta och då blir jag lika irriterad över att jag missade dem.