Fröken Svår

Jag gillar dendär känslan när man är glad hela tiden och ler mot världen. -Jag har något att gå till och sedan lämna för att sedan komma tillbaka till. Just den känslan gör mig glad och trygg i allt. Samtidigt som jag är stolt över att jag har något och vill då genast visa det för hela världen.

Det känns så skönt att man äntligen har hittat tillbaka till sitt rätta jag. För jag är inte den där personen som målar världen svart och hatar allt och alla. Är även inte den där typiska svensken som går in i ett rum och inte hejar utan bara sätter sig längst bak eller längs väggen i rummet bara för att ha lite "attityd" och nästan tänker att den personen som kommer in i rummet är konstig bara för att hon/han kollar till på dig och kanske försöker nå kontakt och hälsa. Utan jag är mer den personen som agerar tvärtom, jag går in med låter helt kocko, kanske tom lite som om jag kommer ifrån någon konstig sekt men jag kommer in med "öppna armar". Jag går in raklång med ett leende på läpparna för att sen kanske hälsa på någon tillmötesgående. För jag tror att andan i rummet livas upp bara genom att någon eller några kommer in trevlig och glad. Jag tror att jag inte va svensk i mitt förra liv om jag va människa, tror jag va fransos/-syska eller något liknande. Kom ifrån ett varmare land där man va mer vänlig mot medmänniskan. ; )

Den tråkigaste eller den löjligaste attityden eller sk. "regeln" är nog den att man inte ska hälsa på busschauffören. Tror ni inte att han/hon tycker det är tråkigt som det är och köra samma rutt dag in och dag ut? Förpestar ni hennes dag mer och mer ju längre in på dagen det går genom att ni inte ser henne?
 -Testa och gå in i bussen med ett leende och hälsa glatt så ska du se snart att alla som åker kommunalt är glada och sprider vidare det till nästa man de möter...  Trevligare miljö vardag och det är inte fyskam!

Tror bara nu att de som har läst detta blir genast glada bara genom att läsa att jag är glad och sprudlar!

Läste i metro här om dagen om en man som satt på centralen i Stockholm och hade en studsboll och slår snett så att den for iväg. En man försöker ta emot den men missar så att den drar iväg längre bort till en annan som försöker ta den men lika så missar och studsar vidare. Alla som försöker fånga bollen eller är runt om och ser det fick sig ett lekande leende på läpparna och stunden innan så var dem morgontrötta och gillade inte läget. Rätt häftigt att en liten boll kan skapa lite glädje i en stor central...

Nu ska en glad Rebecca fara in till stan för att sedan gå till skolan och läsa fittnaturkunskap.. =D

Taaa ♥