Fröken Svår

Jag mår, jag mår, jag mår.. Ja jag mår sådär om man säger så. Jag vet inte riktigt vad det är med mig, känner att allt hävs över mig så jag inte kan andas. Jag är oerhört trött, jag har ingen lust, jag har ingen LUST mer. Jag orkar inte mer, det har blivit för mycket. Jag vill inte mer. Jag kan sätta skulden på skolan men egentligen så borde jag sätta skulden på mig själv som lurade mig själv att jag trodde att jag skulle klara av det, som jag nu ser med facit i hand att jag inte klarar och orkar. Hur fasiken ska det då bli sen? Hur har jag tänkt att jag ska klara av det långsiktligt när det väl kommer på tal? Jag säger bara, HELKORNSVETE!

Jag vill bara att någon där uppe ska komma och hämta mig en natt då jag ligger och sover i min säng, för att ta med mig på livets resa. Så jag får en liten insyn, alltså ett litet sorts hopp om att jag har en framtid, en god framtid. Så jag slipper och oroa mig över min framtid och leva istället. Han behöver bara visa mig vad jag gör om två år så att jag får se att jag klarade av mina studer och går och praktiserar på lasarettet till sjuksköterksa. För att ständigt gå med illamående och kräkreflexerna som man ständigt snuddar är inte så jäkla härligt. Inte fan kan man köra med strutsen, då kör man upp problemen bara och får genast ett tyngre lass att bära.

Finns inget mer att säga än att jag inte va beredd på detta, så resultatet utav det här.
-FAIL!