Fröken Svår

Jag gillar dendär känslan när man är glad hela tiden och ler mot världen. -Jag har något att gå till och sedan lämna för att sedan komma tillbaka till. Just den känslan gör mig glad och trygg i allt. Samtidigt som jag är stolt över att jag har något och vill då genast visa det för hela världen.

Det känns så skönt att man äntligen har hittat tillbaka till sitt rätta jag. För jag är inte den där personen som målar världen svart och hatar allt och alla. Är även inte den där typiska svensken som går in i ett rum och inte hejar utan bara sätter sig längst bak eller längs väggen i rummet bara för att ha lite "attityd" och nästan tänker att den personen som kommer in i rummet är konstig bara för att hon/han kollar till på dig och kanske försöker nå kontakt och hälsa. Utan jag är mer den personen som agerar tvärtom, jag går in med låter helt kocko, kanske tom lite som om jag kommer ifrån någon konstig sekt men jag kommer in med "öppna armar". Jag går in raklång med ett leende på läpparna för att sen kanske hälsa på någon tillmötesgående. För jag tror att andan i rummet livas upp bara genom att någon eller några kommer in trevlig och glad. Jag tror att jag inte va svensk i mitt förra liv om jag va människa, tror jag va fransos/-syska eller något liknande. Kom ifrån ett varmare land där man va mer vänlig mot medmänniskan. ; )

Den tråkigaste eller den löjligaste attityden eller sk. "regeln" är nog den att man inte ska hälsa på busschauffören. Tror ni inte att han/hon tycker det är tråkigt som det är och köra samma rutt dag in och dag ut? Förpestar ni hennes dag mer och mer ju längre in på dagen det går genom att ni inte ser henne?
 -Testa och gå in i bussen med ett leende och hälsa glatt så ska du se snart att alla som åker kommunalt är glada och sprider vidare det till nästa man de möter...  Trevligare miljö vardag och det är inte fyskam!

Tror bara nu att de som har läst detta blir genast glada bara genom att läsa att jag är glad och sprudlar!

Året som gått.. Vad kan man säga om det? Kanske inte så mycket för tiden har ju gått så jäkla fort så att man har inte hunnit ta in det som faktiskt har hänt eller de folk man har mött.
Kan säga som så här att de bra som har hänt i år är att jag har kommit mycket närmre Emelie, på gott och ont kanske men det som har fört varandra närmre är en idiot till kille hon har haft..
-ska man säga tack?
Efter hans bravader så har vi visat att man kan säga precis vad vi vill till varandra utan att det ska tära på varandra för vi vet att det vi säger till varandra, goda eller onda ord att vi bara menar väl och är där för att hjälpa inte stjälpa.
Jag har mött nya personer som har ändrat mig till en bättre människa, personer som fått mig att inse att jag är unik. Skulle aldrig en changs i världen önska att jag inte hade träffat de folk som sårat mig eller berört mig på andra sätt för dom har gjort mig till den jag är idag och till och med drivit mig för att hjälpa andra. Fast än jag vet att jag är den sista personen som Gustav skulle vilja träffa eller prata med så vet jag att jag har drivit honom till det bättre, att jag fick honom att känna sig trygg och lugn. Bara att veta att jag är den som kan få en person att må bra eller bättre känns något så enormt, allra helst för den person som trott att man inte kan beröra någon direkt så betyder det enormt.

Jag har lärt mig att ge folk en andra changs, att dom är värda en andra changs. Det finns inte en människa som inte skulle kunna göra ett eller flera sned steg. Man förändras som människa och mognar med tiden som går och man lär sig utav sina misstag. Något som jag verkligen lever ut och försöker föra vidare till andra som inte tänker lika dant som jag är det att man inte ska dömma någon för dess utseende, något som man har hört sen skolan men det är ingen som lyssnar eller lär sig att inte göra det så där för tar jag upp det. För jag har nämligen varit den personen som suttit i skolan och hört de dära orden som jag nämnde, men först nu så har jag lärt mig att inte dömma och istället ha hänsyn. Jag har nämligen varit i den sitsen där jag från att kännt att jag har haft allt (vad jag trodde va allt då), bla en jätte fin kille och vältrimmad kropp..

..Tills "allt" vände killen ville inte träffas längre och veckan efter skulle jag till läkaren för att se över min hälsa, då jag trodde han skulle stå vid min sida.. Får reda på att jag har en kronisk sjukdom, bara det tar luften ur en. Är inlagd på lasarettet en vecka och sjukskriven i två månader vilket senare förlängs och jag är borta ifrån jobbet hela sommaren (min student sommar) och hösten även in på vintern men jobbade några timmar om dagen. Samtidigt så börjar jag med kortisonbehandling som gör att jag ser ut som ett svullsterpaket (vet inte vad det är för något men det lät kul) och kort där innan så var jag smal och fin, kanske lite väl smal men hellre så smal än så som det va då under kortison perioden.. Mådde fruktansvärt dåligt över hur jag såg ut och kände alla blickar och tankar över hur fin jag va innan och hur jag ser ut nu. Och här kommer det viktigaste, dem visste inte VARFÖR jag va så, dom bara ANTOG... Så därför har jag lärt mig att inte kranka ner på andra, det finns nästan alltid en grund till varför det är som det är. Som den där dumma kommentaren "Vad gammal hon/han har blivit.." för tusan, vakna. Du åldras också, du stannar inte i åldern du blir äldre du med. Det är en av de löjligaste kommentarerna jag har hört..
Med era blickar så får ni andra att låsa sig inne och inte vilja gå ut ur huset och må jätte dåligt, det tar tid och komma förbi det där att du är lika mycket värd som alla andra "stjärnor" där ute, bakom dörren. Det där hände 2007, men jag lär mig alltid något nytt utav den perioden så därför tar jag upp det.

Så efter den perioden i 07 så lärde jag mig att ta vara på det jag har och se värde i allt, fast än det kan va svårt och se ibland. Även det viktigaste, allt har en mening och sin gång.
-något som jag har försökt att intala mig i massor som jag nu tror på.

08 så började jag bygga upp något som heter självförtroende, något som jag trodde att jag aldrig skulle få men tack vare min gamla chef ifrån H&M så hjälpte hon mig. Hon berättade nämligen för mig att jag är unik och det är det som gör att jag hjälper till jorden att snurra, inte någon jäkla egenskap som sport..
Jag har fått kontakt med vänner som jag inte har haft kontakt med på ett jätte bra tag, vilket jag aldrig trodde att jag skulle få och som jag är jätte glad över. Har även lyckats komma på vad jag vill göra med mitt framtida liv, som ni har säker hört innan.. -bli sjuksköterska. Så jag tror att jag tar tillbaka det där att det inte har hänt så mycket under året 08, för det har det. I massor och jag har nog aldrig varit så stolt och rakryggad som jag har blivit under det här året.

TACK 2007 och 2008, för de åren har gjort mig till en bättre människa.

Något som jag har lärt mig också, det är att ge creds till någon som gjort något bra eller genomgått något jobbigt/bra och klarat sig genom det. Eller bara om någon har köpt något nytt och säga att det är fint. För det betyder så mycket för den personen att veta att man har åstadkommit något bra och att personen har klarat det. Som fina Sandra som förlorade sin bror i en olycka för något årsedan och hennes syn på hela händelsen och prosidur att gå igenom det är enastående, för så hon tänker är det inte många som gör som har förlorat sina nära och det ska hon ha creds för och hon ska veta att jag ser upp till henne att hon klarar det.
-imponerad, ni kan gå in på hennes blogg här: sgunnarsson.bloggspot.com (länkar till det inlägget som berörde mig så och fick mig att bli så stolt över henne)

Nu har klockan blivit olidligt mycket, dags och krypa ner under täcket om jag ska orka fira det nya året med mina nya och gamla vänner!

Tack för detta året mina läsare
-Rebecca Carlsson

Jag minns, jag minns allt sådant dära som man inte ska komma ihåg. Men jag minns de där viktiga delarna som sker inte vem som va med i den senaste filmen. Utan vilka som va med mig i speciella eller inte tillfällen eller vem som klädde julgranen '93... Små saker kallas det, men viktiga saker. Kommer även ihåg vem det va som sa att jag inte skulle åka till London, hade allting klart. Men gjorde det inte för att du inte ville och för att jag inte ville lämna det vackraste jag hade. Till vilket pris då kan man fråga nu..Inte det att jag är bitter, kanske bara besviken på resultatet. Visst har jag sagt att jag har kommit över det men det som tär mest är att jag vet att vi inte har samma relation som vi hade då och att vi aldrig kommer att få tillbaka den. Vet ju inte ens om du känner eller har känt lika dant som mig, det enda man fick i gensvar va, "Oj, förlåt". Märker att jag ska sluta skriva, för det börjar bli lite utav vrede. Vilket jag inte ville att det skulle göra, det jag ville nå ut med detta va att visa att jag minns, jag minns allt.
-Stort som litet.

Dags o försöka o sova
-Ännu en gång..

Vem har väckt den rädslan, som lät ditt hjärta gråta?

Varför tar din hand så hårt grepp?
Runt oss dansar skuggor, nu är ängeln borta.
Han sa så mycket vackert, mer än jag förstår

Dina dagar får bli andras glädje, alla möter dig med kärlek och god

Aldrig ska jag glömma de ord jag fick höra, vad som än oss händer
vill dom ge oss kraft och mod

Vem har släckt den stjärna som speglas i ditt öga?

God natt på er, ja ni som sover eller som ska sova..

Natti